Ett öppet brev till dig med en High Need Baby

puzzle-1454004.jpg

Jag vet inte om du hört terminologin High Need Baby förut. Det hade inte jag när jag blev förälder. Men att min äldsta son inte var som jag förväntat mig att bebisar skulle vara - stod klart väldigt kort efter hans födelse. Innan jag fortsätter vill jag bara säga detta: Termen High Need Baby är inte en diagnos av samma modell som ADHD eller andra funktionsnedsättningar. High Need Baby (fortsatt förkortat till HNB) är en förklaringsmodell som syftar till barn som är ”extra allt”. Exempel på karaktärsdrag hos HNB är ett konstant generellt missnöje, svårigheter att vara ensam, sömnproblem och insomningssvårigheter, en högre känslighet för förändring, ogillar separation från föräldrarna, svårigheter att underhålla sig själv, hög aktivitetsgrad, oförutsägbarhet och matproblem.

Många bebisar har ett eller flera av dessa karaktärsdrag i omgångar. En HNB har de flesta av dem - hela tiden. Att vara förälder till en HNB är ett väldigt krävande uppdrag som, ibland, känns som en enda lång påminnelse om din egen otillräcklighet. För när du har provat precis allt du kan komma på för att göra din missnöjda lilla bebis nöjd och den ändå gnäller, gråter och tydligt visar att du inte räcker till, då behöver du ha kraft att erkänna för dig själv att du inte kan göra mer - och samtidigt hitta orken att finnas där för ditt barn.

Du älskar ditt barn mer än ord kan beskriva. Men du kommer önska, flera gånger, att ditt barn var lite enklare, lite nöjdare, lite gladare. Du vill inget hellre än att förstå varför barnet är så missnöjd och varför barnet verkar extra missnöjt hos just dig, hans förälder. Du läser alla böcker, lyssnar på alla råd, googlar i internetdjungeln och letar efter svar, för loggbok över ditt barns beteende, provar diverse olika dieter och gör allt som står i din makt för att förstå vad som krävs men det verkar ändå inte räcka till. Jag vill att du litar på mig här - du räcker till. Jag vet inte vad ditt barn behöver för att bli nöjd. Men jag vet att barnet är som mest missnöjd hos dig för att det är dig han står närmast. Det är ett konstigt påfund av Moder Natur, men det är så det är. Istället för att få leenden, kramar och uppmuntran, får du gnäll, gråt och klagan. Det är ett tecken på kärlek och ett tecken på att barnet är tryggt hos dig och vågar visa dessa känslor. Försök påminna dig om detta i de svåra stunderna och när det inte går - hitta någon du kan prata med. Berätta om all din frustration och rädsla, din oro, din trötthet, din ledsamhet. Berätta för någon som förstår att du trots allt detta älskar ditt barn utan att du behöver förklara det.

Ditt barn kräver din fysiska närhet hela tiden. Barnet vill konstant vara i din famn, helst hud mot hud. Om du får för dig något så befängt som att sätta dig ned, luta dig mot en vägg eller ens stå stilla i någon sekund, kommer barnet påminna dig om att det inte är godtagbart. Du ska röra dig. Dansa, gunga, guppa, vagga, vyssa. Hela tiden, dygnet runt. Inget annat duger för din HNB. Du kommer prova dig fram genom alla bärselar, bärsjalar och höftkuddar för att bespara din rygg och dina stackars armar som känns som om de är tio mil långa. Jag lovar dig - det blir bättre. Barnet kommer, så småningom, börja gå och då får du lite mer frihet. Tills dess, se till att få avlastning. Be om hjälp ett par timmar, boka in en massage eller njut av att ta en promenad utan att ha en annan kropp på din. Hitta lufthål i tillvaron som är bara dina och fyll dem med något som gör din själ glad. Du är värd det och du behöver det.

Du berättar för andra föräldrar om ditt barn och ser i deras blick att de inte förstår vad du menar. De kommer med välmenande råd och tips, för allting funkar ju så enkelt med deras barn. Du har provat alla deras tips och råd men resultatet har endast blivit en ännu gnälligare, mer missnöjd bebis. De klagar över sina värsta dagar med sin bebis och de låter ändå bättre än dina bästa dagar med din bebis. Du kan ha svårt att känna sympati med dem. Du blir kanske bjuden på lunch hos en föräldraledig vän och när hon bjuder på hemlagad pastagratäng med sjuttiotvå ingredienser och nybakade kanelbullar som hon ”svängt ihop medan barnet satt på golvet och lekte”, då är det helt okej att gråta en skvätt när du går hem därifrån för att du inte ens kunde ta en dusch innan du gick iväg på lunchen för att bebisen skrek så mycket. Men någon gång träffar du en förälder som förstår. En förälder som har upplevt samma sak som du. För första gången känner du äntligen att någon fattar vad du menar. Och lättnaden i att känna att man inte är ensam är enorm. Du är inte ensam om att ha en HNB. Vi är många, jag lovar.

”Sov när bebisen sover”, säger alla. Men tänk om bebisen inte sover? Eller om den bara sover när du är ute och går med vagnen och vaknar så snart vagnen stannar? ”Alla bebisar sover i bilen” säger en del. Men tänk om det inte är så? Vissa bebisar, och särskilt många HNB, formligen avskyr att sitta i en bilbarnstol och skriker lungorna ur sig så snart de blir fastspända. Eller så sover de bara i bilen, när bilen är igång, och vaknar så snart bilen stannar. Då är det svårt att sova själv. Jag har bara ett enda råd om sömn: Gör det som funkar. Prova de sömnmetoder du känner dig bekväm med. Skit i de du inte vill eller kan genomföra. Sov med barnet på dig om det funkar, lägg barnet i egen säng om det funkar. Mata på natten om det funkar, låt bli att mata om det funkar. Men se till att få sömn, by any means necessary. För att vara förälder till en HNB kräver energi och utan sömn är det så mycket högre risk att du mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Gör det som funkar med sömnen och ändra inte på någonting så länge det funkar.

Du tänker på de personer som är ofrivilligt barnlösa. Du tänker på de som har barn med sjukdomar eller med olika handikapp. Från djupet av ditt hjärta är du så otroligt tacksam över det barn du fått, trots att det är så krävande. Men samtidigt är du så trött och så slutkörd och ditt självförtroende som förälder har fått sig en törn. Jag vill berätta för dig att det är okej att känna så. Det är okej att känna både och. Du får tycka att det är jobbigt att vara förälder till en HNB, fast andra människor inte kan få barn eller har sjuka barn eller handikappade barn. Du får tycka att det är jobbigt fast andra har det värre. Du får gå där med alla dina tankar av tacksamhet över det barn du fått och ändå tycka att det är jobbigt att vara förälder till det barnet. Det är okej.

Din relation till barnets andra förälder kommer att påverkas. Ge dig själv beröm för det du gör bra. Ge barnets andra förälder beröm. Ni som föräldrapar behöver vara generösa mot varandra. Se till att ni vardera få egentid att ladda batterierna och göra något lustfyllt, något som påminner er om vilka ni är när ni inte är föräldrar. Peppa och gläds med varandra när ni får göra något roligt. Men var noga med att be om vad du behöver och kom ihåg att ingen människa någonsin har gått tankeläsningskursen.

Det kommer att vara ett par krävande år framöver. Du fick kanske inte den bebis du hade tänkt dig och du blev kanske inte den förälder du trodde du skulle bli. Men sanningen är att ditt barn föddes med en viss personlighet och den kan du inte påverka. Att vara förälder till en HNB är att acceptera och att följa med. Acceptera att barnet är som det är. Lär dig vad som funkar för just ditt barn, vilka knappar som funkar att trycka på och vad som inte funkar. Låt det ta tid. Följ med i utvecklingen som sker och var beredd att ändra dig, många gånger. Och var beredd att stå fast vid det som funkar, även fast andra kanske tycker du borde göra annorlunda. Av alla utmaningar med att vara förälder till en HNB är detta den största utmaningen. Acceptera och följ med.

Du kommer berätta om din HNB för andra personer och, ibland, känna hur de på något sätt tänker att det är på grund av hur du är som förälder som ditt barn är så krävande. Att det är ditt fel. Du har tänkt tanken själv, så väldigt många gånger. Jag ber dig - var snäll mot dig själv. Ingen är den perfekta föräldern och alla gör vi misstag. Men det du allra minst behöver är att slå på dig själv. Säg ingenting till dig själv som du inte skulle säga till någon du älskar väldigt mycket. Skydda dig från andra personers dömande men - framförallt - skydda dig från ditt eget dömande.

Att bli förälder till en HNB gav mig en stor bit ödmjukhetskaka att tugga i mig. Mycket av den jag trodde mig vara ställdes på spets och jag var tvungen att omvärdera många saker i mitt liv. Min son var närmre tre år första gången jag stötte på termen High Needs Baby och för mig blev det en känslomässig revolution! Det var inte på grund av mig han var så här, han bara var sån. Och det ändrade hela mitt förhållningssätt till honom. Att förstå vad en HNB innebar gjorde det mycket enklare att vara förälder till honom. Att höra att det faktiskt fanns andra som hade liknande upplevelser var också förlösande. Jag var inte ensam. Och det är inte du heller.

För dig som vill läsa mer rekommenderar jag boken Raising Your Spirited Child av Mary Sheedy Krucinka och siten The Fussy Baby Site

Min äldsta son är nu en bit över fyra år och, utan att gå in på detaljer om hur just han är, så bär han fortfarande med sig några av de karaktärsdrag som HNBs uppvisar. Dock har de gått från att vara något som är krävande till att numera vara lite av hans ”superkrafter”. De mer krävande egenskaper som han, som bebis, uppvisade är nu något han drar stor nytta av i sociala sammanhang och i vårt familjeliv.  Han är en fin, omtänksam, verbal och rolig liten kille som jag älskar att ha i mitt liv.

Så du, förälder till en High Need Baby: Det blir bättre. Jag lovar.