Ett öppet brev till dig som är anhörig till en plusbarnsförälder

hands-1528222.jpg

Du har säkert märkt att mitt barn sover sämre, äter dåligt och ofta verkar missnöjd. Mitt barn är vad som kallas ett ”high needs baby” eller ”plusbarn. Det är en del av mitt barns personlighet och ingenting som beror på något vi som föräldrar har gjort, eller inte gjort. Det är bara så mitt barn ÄR. Mitt barns personlighet passar helt enkelt inte att vara bebis, utan har mer vilja och känslor än vad dess lilla kropp klarar av. Jag älskar mitt barn mer än vad ord kan beskriva. Samtidigt som jag älskar mitt barn kan jag vara fruktansvärt avundsjuk på de som fått ”enkla” bebisar som bara läggs ned för att somna, alltid är glada och kan ligga för sig själva och jollra. Mitt barn fungerar inte alls på det sättet och jag måste vara på alerten 100% av min vakna tid för att ens hålla mitt barn måttligt nöjd. Om du tycker att jag verkar frånvarande sedan jag fick barn så beror det absolut inte på dig eller hur jag vill att vår relation ska vara, utan bara att det just nu tar all.energi.jag.har för att ens klara mig genom dagar, timmar, minutrar och sekundrar tillsammans med min bebis.

Jag ber dig – släpp inte taget om vår relation. Jag finns här. Du är viktig för mig. Jag kommer ”tillbaka” när min bebis vuxit upp lite grand. Jag lovar.

Det är inte lätt att hitta på aktiviteter utanför hemmet med mitt barn. Mitt barn trivs ofta inte i folksamlingar och gör oss, högt och ljudligt, påminda om det. Många gånger måste jag lämna sociala tillställningar hastigt och lustigt för att barnet helt enkelt inte mår bra i sådana sammanhang. När mitt barn blir extra missnöjt är det inte roligt för barnet, mig eller någon annan i vår omgivning. Sådant du och jag gjort tillsammans tidigare kanske inte längre är möjligt att göra. Vissa plusbarn är till och med svåra att lämna med den andra föräldern om jag skulle vilja komma iväg ensam med dig en stund. Det betyder inte att jag inte vill, eller kan träffa dig. Nu, mer än någonsin, behöver jag ditt sällskap.

Jag ber dig – kom och hälsa på mig. Träffa mig i mitt hem, och acceptera allt stök när jag inte hinner städa, uppskatta min uppvärmda färdigmat (eller ta med köpmat) och ge mig komplimanger för mitt rufsiga hår som jag inte haft tillfälle att tvätta.

Jag vet att du vill väl när du kommer med råd om hur jag ska göra med mitt barn. Jag vet att du kommer från en plats av kärlek och välvilja och att du inte vill mig och min familj något annat än gott.

Jag ber dig – lita på att jag har provat ALLT som står i min makt för att få vardagen att flyta så smidigt som möjligt för min familj. Föräldrar till plusbarn är de mest påhittiga, uppfinningsrika och fantasifulla föräldrar som finns. Det finns inte en metod eller ett tillvägagångssätt som vi inte provat för att få vårt barn mer nöjd, glad och lugn. Även om en del val kan se konstiga ut utifrån så är det detta som funkar bäst för oss. Jag skulle gladeligen välja sätt som var enklare att genomföra om de fungerade, men nu gör de inte det med vårt barn. Du behöver inte hålla med om mina tillvägagångssätt men jag ber dig att acceptera att detta är vad som fungerar för oss.

Mitt barn har väldigt nära till sina känslor och sådana människor behövs det mer av i världen. Vad jag försöker göra är att erbjuda mitt barn trygghet och närhet så att den kan få fortsätta känna och hantera alla dessa känslor. Men ibland känner jag mig som den absolut sämsta föräldern i hela världen som inte kan förstå vad mitt barn behöver för att må bra. När jag har dessa stunder behöver jag dig som mest.

Jag ber dig – berätta för mig vad jag gör bra i mitt föräldraskap. Tala om vad du ser för positiva saker med mitt barn. Beröm även de minsta sakerna, som hur jag byter blöja eller hur jag bär mitt barn, för i dessa stunder är mitt självförtroende som förälder så lågt att jag har svårt att förstå att jag ens har förmågan att göra någonting rätt överhuvudtaget. Vad jag behöver mest av allt är din uppmuntran.

Vissa dagar kan det kännas som om jag drunkar i föräldraskapets hav - som att varje dag i resten av mitt liv kommer att vara fylld av ljudet från en gnällig bebis. Fast jag intellektuellt vet att det inte kommer att vara så behöver jag, ibland,  få mina känslor att påminnas om detta.

Jag ber dig – fantisera med mig om vad vi ska göra den dagen jag kan lämna bebisen en liten stund. Fantisera om vad vi ska göra när jag kan komma ifrån en timme, en eftermiddag, en kväll, en helg, en vecka! Jag behöver din hjälp att se ljuset i slutet av tunneln och att ha något att se fram emot kan göra hela skillnaden för hur jag mår.

Ja, mitt barn är gnälligt och missnöjt. Mitt barn sover dåligt. Mitt barn har separationsångest och är svår att mata. Mitt barn tycker inte om förändring. Mitt barn reagerar starkt och omedelbart om något inte är till dess behag. Jag vet att allt detta gör mitt barn svårt att förstå. Jag oroar mig mycket för att andra inte ska kunna se det fina och goda som finns med mitt barn. Jag oroar mig mycket för hur det ska gå för mitt barn längre fram i livet. Jag oroar mig för att andra inte ska tycka om mitt barn.

Jag ber dig – se och uppskatta mitt barns fina sidor. Berätta för oss – vi föräldrar och vårt barn - vad du ser som du uppskattar. Berätta vad mitt barn gör som får dig att le och vad som får dig att hitta den där mjuka platsen i hjärtat som är reserverat för små bebisars underbara förmåga att beröra våra känslor. Visa mitt barn kärlek, respekt och ömhet.

Mitt barn är missnöjd, gnällig och ängslig men de egenskaper det har som bebis kommer att utvecklas och bli dess stora styrkor framåt i livet. Du är en viktig person för mig och jag vill inget hellre än att du följer med mig på mitt barns resa i livet och ser den här utveckligen hända. Du, som jag, kommer att få uppleva alla mitt barns ”plus-sidor”, både de goda och de lite mer utmanande och jag ser fram emot den dagen vi kan sitta tillsammans och prata om hur åren har gått och hur det har varit, blivit och är just nu.

Tillsammans - Du, jag och mitt plusbarn.

 

Köp boken PLUSBARN - High Need Babies på svenska här.

Ett öppet brev till dig med ett PLUSBARN, en High Need Baby

puzzle-1454004.jpg

Jag vet inte om du hört terminologin High Need Baby förut. Det hade inte jag när jag blev förälder. Men att min äldsta son inte var som jag förväntat mig att bebisar skulle vara - stod klart väldigt kort efter hans födelse. Innan jag fortsätter vill jag bara säga detta: Termen High Need Baby är inte en diagnos av samma modell som ADHD eller andra funktionsnedsättningar. High Need Baby (fortsatt förkortat till HNB) är en förklaringsmodell som syftar till barn som är ”extra allt”. Exempel på karaktärsdrag hos HNB är ett konstant generellt missnöje, svårigheter att vara ensam, sömnproblem och insomningssvårigheter, en högre känslighet för förändring, ogillar separation från föräldrarna, svårigheter att underhålla sig själv, hög aktivitetsgrad, oförutsägbarhet och matproblem.

Många bebisar har ett eller flera av dessa karaktärsdrag i omgångar. En HNB har de flesta av dem - hela tiden. Att vara förälder till en HNB är ett väldigt krävande uppdrag som, ibland, känns som en enda lång påminnelse om din egen otillräcklighet. För när du har provat precis allt du kan komma på för att göra din missnöjda lilla bebis nöjd och den ändå gnäller, gråter och tydligt visar att du inte räcker till, då behöver du ha kraft att erkänna för dig själv att du inte kan göra mer - och samtidigt hitta orken att finnas där för ditt barn.

Du älskar ditt barn mer än ord kan beskriva. Men du kommer önska, flera gånger, att ditt barn var lite enklare, lite nöjdare, lite gladare. Du vill inget hellre än att förstå varför barnet är så missnöjd och varför barnet verkar extra missnöjt hos just dig, hans förälder. Du läser alla böcker, lyssnar på alla råd, googlar i internetdjungeln och letar efter svar, för loggbok över ditt barns beteende, provar diverse olika dieter och gör allt som står i din makt för att förstå vad som krävs men det verkar ändå inte räcka till. Jag vill att du litar på mig här - du räcker till. Jag vet inte vad ditt barn behöver för att bli nöjd. Men jag vet att barnet är som mest missnöjd hos dig för att det är dig han står närmast. Det är ett konstigt påfund av Moder Natur, men det är så det är. Istället för att få leenden, kramar och uppmuntran, får du gnäll, gråt och klagan. Det är ett tecken på kärlek och ett tecken på att barnet är tryggt hos dig och vågar visa dessa känslor. Försök påminna dig om detta i de svåra stunderna och när det inte går - hitta någon du kan prata med. Berätta om all din frustration och rädsla, din oro, din trötthet, din ledsamhet. Berätta för någon som förstår att du trots allt detta älskar ditt barn utan att du behöver förklara det.

Ditt barn kräver din fysiska närhet hela tiden. Barnet vill konstant vara i din famn, helst hud mot hud. Om du får för dig något så befängt som att sätta dig ned, luta dig mot en vägg eller ens stå stilla i någon sekund, kommer barnet påminna dig om att det inte är godtagbart. Du ska röra dig. Dansa, gunga, guppa, vagga, vyssa. Hela tiden, dygnet runt. Inget annat duger för din HNB. Du kommer prova dig fram genom alla bärselar, bärsjalar och höftkuddar för att bespara din rygg och dina stackars armar som känns som om de är tio mil långa. Jag lovar dig - det blir bättre. Barnet kommer, så småningom, börja gå och då får du lite mer frihet. Tills dess, se till att få avlastning. Be om hjälp ett par timmar, boka in en massage eller njut av att ta en promenad utan att ha en annan kropp på din. Hitta lufthål i tillvaron som är bara dina och fyll dem med något som gör din själ glad. Du är värd det och du behöver det.

Du berättar för andra föräldrar om ditt barn och ser i deras blick att de inte förstår vad du menar. De kommer med välmenande råd och tips, för allting funkar ju så enkelt med deras barn. Du har provat alla deras tips och råd men resultatet har endast blivit en ännu gnälligare, mer missnöjd bebis. De klagar över sina värsta dagar med sin bebis och de låter ändå bättre än dina bästa dagar med din bebis. Du kan ha svårt att känna sympati med dem. Du blir kanske bjuden på lunch hos en föräldraledig vän och när hon bjuder på hemlagad pastagratäng med sjuttiotvå ingredienser och nybakade kanelbullar som hon ”svängt ihop medan barnet satt på golvet och lekte”, då är det helt okej att gråta en skvätt när du går hem därifrån för att du inte ens kunde ta en dusch innan du gick iväg på lunchen för att bebisen skrek så mycket. Men någon gång träffar du en förälder som förstår. En förälder som har upplevt samma sak som du. För första gången känner du äntligen att någon fattar vad du menar. Och lättnaden i att känna att man inte är ensam är enorm. Du är inte ensam om att ha en HNB. Vi är många, jag lovar.

”Sov när bebisen sover”, säger alla. Men tänk om bebisen inte sover? Eller om den bara sover när du är ute och går med vagnen och vaknar så snart vagnen stannar? ”Alla bebisar sover i bilen” säger en del. Men tänk om det inte är så? Vissa bebisar, och särskilt många HNB, formligen avskyr att sitta i en bilbarnstol och skriker lungorna ur sig så snart de blir fastspända. Eller så sover de bara i bilen, när bilen är igång, och vaknar så snart bilen stannar. Då är det svårt att sova själv. Jag har bara ett enda råd om sömn: Gör det som funkar. Prova de sömnmetoder du känner dig bekväm med. Skit i de du inte vill eller kan genomföra. Sov med barnet på dig om det funkar, lägg barnet i egen säng om det funkar. Mata på natten om det funkar, låt bli att mata om det funkar. Men se till att få sömn, by any means necessary. För att vara förälder till en HNB kräver energi och utan sömn är det så mycket högre risk att du mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Gör det som funkar med sömnen och ändra inte på någonting så länge det funkar.

Du tänker på de personer som är ofrivilligt barnlösa. Du tänker på de som har barn med sjukdomar eller med olika handikapp. Från djupet av ditt hjärta är du så otroligt tacksam över det barn du fått, trots att det är så krävande. Men samtidigt är du så trött och så slutkörd och ditt självförtroende som förälder har fått sig en törn. Jag vill berätta för dig att det är okej att känna så. Det är okej att känna både och. Du får tycka att det är jobbigt att vara förälder till en HNB, fast andra människor inte kan få barn eller har sjuka barn eller handikappade barn. Du får tycka att det är jobbigt fast andra har det värre. Du får gå där med alla dina tankar av tacksamhet över det barn du fått och ändå tycka att det är jobbigt att vara förälder till det barnet. Det är okej.

Din relation till barnets andra förälder kommer att påverkas. Ge dig själv beröm för det du gör bra. Ge barnets andra förälder beröm. Ni som föräldrapar behöver vara generösa mot varandra. Se till att ni vardera få egentid att ladda batterierna och göra något lustfyllt, något som påminner er om vilka ni är när ni inte är föräldrar. Peppa och gläds med varandra när ni får göra något roligt. Men var noga med att be om vad du behöver och kom ihåg att ingen människa någonsin har gått tankeläsningskursen.

Det kommer att vara ett par krävande år framöver. Du fick kanske inte den bebis du hade tänkt dig och du blev kanske inte den förälder du trodde du skulle bli. Men sanningen är att ditt barn föddes med en viss personlighet och den kan du inte påverka. Att vara förälder till en HNB är att acceptera och att följa med. Acceptera att barnet är som det är. Lär dig vad som funkar för just ditt barn, vilka knappar som funkar att trycka på och vad som inte funkar. Låt det ta tid. Följ med i utvecklingen som sker och var beredd att ändra dig, många gånger. Och var beredd att stå fast vid det som funkar, även fast andra kanske tycker du borde göra annorlunda. Av alla utmaningar med att vara förälder till en HNB är detta den största utmaningen. Acceptera och följ med.

Du kommer berätta om din HNB för andra personer och, ibland, känna hur de på något sätt tänker att det är på grund av hur du är som förälder som ditt barn är så krävande. Att det är ditt fel. Du har tänkt tanken själv, så väldigt många gånger. Jag ber dig - var snäll mot dig själv. Ingen är den perfekta föräldern och alla gör vi misstag. Men det du allra minst behöver är att slå på dig själv. Säg ingenting till dig själv som du inte skulle säga till någon du älskar väldigt mycket. Skydda dig från andra personers dömande men - framförallt - skydda dig från ditt eget dömande.

Att bli förälder till en HNB gav mig en stor bit ödmjukhetskaka att tugga i mig. Mycket av den jag trodde mig vara ställdes på spets och jag var tvungen att omvärdera många saker i mitt liv. Min son var närmre tre år första gången jag stötte på termen High Needs Baby och för mig blev det en känslomässig revolution! Det var inte på grund av mig han var så här, han bara var sån. Och det ändrade hela mitt förhållningssätt till honom. Att förstå vad en HNB innebar gjorde det mycket enklare att vara förälder till honom. Att höra att det faktiskt fanns andra som hade liknande upplevelser var också förlösande. Jag var inte ensam. Och det är inte du heller.

För dig som vill läsa mer rekommenderar jag boken Raising Your Spirited Child av Mary Sheedy Krucinka och siten The Fussy Baby Site

Min äldsta son är nu en bit över fyra år och, utan att gå in på detaljer om hur just han är, så bär han fortfarande med sig några av de karaktärsdrag som HNBs uppvisar. Dock har de gått från att vara något som är krävande till att numera vara lite av hans ”superkrafter”. De mer krävande egenskaper som han, som bebis, uppvisade är nu något han drar stor nytta av i sociala sammanhang och i vårt familjeliv.  Han är en fin, omtänksam, verbal och rolig liten kille som jag älskar att ha i mitt liv.

Så du, förälder till en High Need Baby: Det blir bättre. Jag lovar.

 

Köp boken PLUSBARN - High Need Babies på svenska här.